Enligt 14 § första stycket lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap förlorar den som är född utanför Sverige sitt svenska medborgarskap när han eller hon fyller 22 år (så kallad preskription) om han eller hon aldrig har haft hemvist i Sverige och inte heller har uppehållit sig här under förhållanden som tyder på samhörighet med landet. Förlust sker inte om detta skulle leda till statslöshet.

I praxis beviljas i regel ansökningar om behållande av svenskt medborgarskap för personer som tillhör den första generationen av svenskar som är födda utomlands. Det anses dock rimligt att även senare generationer födda utanför Sverige i undantagsfall kan få behålla svenskt medborgarskap (prop. 1923:29 s 45 f.).

Bestämmelsen om preskription av svenskt medborgarskap har till syfte att förhindra att barn till utlandssvenskar får behålla sitt svenska medborgarskap i flera generationer trots att samhörigheten med Sverige gått förlorad. Ett svenskt medborgarskap bör grunda sig på någon form av anknytning till Sverige som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden (prop. 1999/2000:147 s. 55 f.).