En dryg månad in på det nya året präglas mycket av nyhetsrapporteringen dessvärre av det allvarliga säkerhetspolitiska läge som har skapats av Rysslands agerande: mobiliseringen vid Ukrainas gränser och ifrågasättandet av den europeiska säkerhetsordningen. Det här är förstås en händelseutveckling som vi på ambassaden också följer noga från ett Ankara-perspektiv. President Erdoğan besökte ju t.ex Ukraina så sent som igår, torsdag.
För min del började året med en veckas ledighet här i Turkiet. Min fru Karin och jag tog med oss vår äldsta dotter Sofia, som firade jul här i Ankara, på ett tredagarsbesök i Istanbul. Det är alltid fantastiskt att få komma dit, och den här gången strålade solen över oss när vi timme efter timme strosade runt på bägge sidor om Gyllene hornet – en av dagarna i sällskap av vår utmärkte svensktalande guide, Serhat Paktas.
Strax efteråt fick jag lätta förkylningssymptom som visade sig vara covid-19, omikron skulle jag gissa för jag kände väldigt lite av det och testade sen negativt efter en dryg vecka. Jag är mycket tacksam för att jag tack vare det turkiska utrikesministeriet fått tillfälle att ta tre Pfizer-sprutor här i Ankara under det gångna året. Utan dem hade det sett lite annorlunda ut.
På grund av min covid-karantän ersattes jag av min ställföreträdare Louise Morsing vid EU-ambassadörernas nyårsmöte med utrikesminister Çavuşoğlu och president Erdoğan. Det är förstås väldigt bra att sådana här möten regelbundet kommer till stånd (jag deltog vid ett liknande arrangemang i januari förra året). Och vice utrikesminister Faruk Kaymakçı bidrog strax efteråt ytterligare till denna dialog via ett stort frukostmöte – återigen med alla EU-ambassadörer – där Turkiets relationer med EU mer specifikt stod i fokus.
Den rymmer många dimensioner och utmaningar som är väl kända. Jag har samtidigt noterat att klimatfrågan, särskilt efter presentationen av EU:s så kallade Green deal och Turkiets ratificering av Paris-avtalet, kommit att spelat en allt större roll i detta sammanhang. Förhoppningsvis kan också den kommande FN-konferensen ”Stockholm+50” i början av juni – ett halvsekel efter den första (som jag är gammal nog att minnas väldigt väl) – bidra till ytterligare krafttag på det här området: miljö, klimat och biologisk mångfald.
Även om pandemin fortfarande komplicerar verksamheten en del, så har vi ändå kunnat komma igång rätt bra den senaste tiden. Jag var t.ex värd häromveckan för en lunch med den tidigare utrikesministern (2002-2003), Yaşar Yakış. Han har goda relationer sen gammalt med ambassaden. När jag frågade honom om han ofta hade besökt vårt residens svarade han snabbt: cirka 100 gånger...
Vi har också kommit igång med vårt resande igen. Jag var själv i Konya i onsdags tillsammans med mina kollegor Louise Morsing, Serkan Taş och Can Gencaslan. Faktiskt mitt andra besök i provinsen som ju har väldigt starka band till Sverige genom att så många svenskar härstammar från Kulu, dit jag åkte i juni förra året.
Men det här var första besöket i Konya stad, som jag gärna vill komma tillbaka till och då uppleva mer av dess historia och kultur. Fascinerande på så många sätt: Mevlana-museet, dervischerna, arvet från den tid när Konya var en seldjukisk huvudstad.
Just hemkommen från Konya deltog jag sen igår på lanseringen av det svensk-turkiska projektet Healthcare Alliance i ett nära samarbete mellan Business Sweden, ambassaden, svenska företag och turkiska intressenter, inte minst hälsoministeriet. Fortsättning följer.
Jag vill passa på att nämna att ambassaden och generalkonsulatet i Istanbul redan har börjat förbereda arbetet inför valet i Sverige senare i år. Det kommer att vara möjligt att rösta på ambassaden i Ankara, på GK i Istanbul och på honorärkonsulatet i Alanya. Konsulaten i Izmir och Mersin kommer endast att ta emot brevröster.
Dessutom: Från och med den 1 januari 2022 har de svenska passen och identitetskorten fått ett nytt utseende. Mer om information om detta finns på swedenabroad och på polisens hemsida.
Vad händer framöver? Lite mer resande hoppas jag ska bli möjligt de kommande veckorna. Jag vill t.ex gärna komma till Gaziantep, inte minst eftersom det är ett viktigt centrum för arbetet med flyktingrelaterade frågor i Turkiet, men jag måste erkänna att jag också skulle vilja hinna med det berömda mosaikmuseet. Vi får se vad tiden räcker till. Och sen har vi en del externa evenemang som vi är engagerade i, jag får berätta mer om dem i mitt nästa månadsbrev.
Och då hoppas jag också att det ska bli lite mer vårlikt omkring oss. Mina fem år i Bangkok har gjort mig lite mindre tålig för vinterväder måste jag erkänna.
Men det är som det är. Som det ser ut nu verkar det vara fullt möjligt att vara ute och springa på trottoarerna (även om det snöade just i natt). Och det är ändå det som jag är mest angelägen om, när jag tittar på väderprognoserna.
Bästa hälsningar
Staffan Herrström
Ambassadör
