Det är ohyggliga bilder och nyhetsrapporter som når oss från krigets Ukraina. Rysslands militära aggression fortsätter – med fruktansvärda konsekvenser för civilbefolkningen.
Den ryska invasionen av Ukraina påverkar förstås också vårt arbete på ambassaden i allra högsta grad. Turkiet har tagit på sig en faciliterande roll i förhandlingarna bl.a. genom värdskapet för två möten mellan ryska och ukrainska förhandlare – ett i Antalya för en månad sedan och därefter ytterligare ett i Istanbul ganska nyligen. Turkiet är en viktig aktör även i ett annat avseende: genom sitt ansvar för passagen in till Svarta havet som man i ett tidigt skede stängde för krigförande länders militära fartyg i linje med sina åtaganden i den s.k. Montreuxkonventionen.
Ambassaden fortsätter att följa – och rapportera om – händelseutvecklingen från ett Ankara-perspektiv så noga som vi bara kan. Och vi informerar kontinuerligt om Sveriges och EU:s reaktioner och åtgärder, inte minst i våra sociala medier. De är ju på många sätt unikt omfattande, och det är viktigt att det blir känt. Liksom det faktum att ansvaret för kriget entydigt vilar på Ryssland som har genomfört ett oprovocerat överfall på ett fredligt, demokratiskt grannland.
Kriget i Ukraina var förstås huvudämnet på Antalya Diplomacy Forum den 11-13 mars, som jag var med på – tillsammans med ett par tusen andra deltagare (inklusive ett stort antal utrikesministrar och även en del stats- och regeringschefer). Det här är ett arrangemang som har växt i betydelse, och det kom att uppmärksammas alldeles särskilt eftersom Rysslands och Ukrainas utrikesministrar hade ett, tyvärr resultatlöst, möte i närvaro av sin turkiske kollega dagen innan själva forumet inleddes.
Någon vecka senare gjorde jag ett första besök i Gaziantep i sydöstra Turkiet tillsammans med min fru Karin, min kollega Serkan Taş från ambassaden och Björn Jönsson från generalkonsulatet i Istanbul. Det var en fantastisk erfarenhet, kanske framför allt för det vi upplevde inom ramen för ett Sidafinansierat och Unicef-lett gemensamt FN-program mot barnäktenskap (CEFM, Child, early and forced marriages). Vi fick bl.a. sitta med på ett slags workshop med syriska och turkiska tonåringar om jämställdhet och flickors rättigheter. Enormt inspirerande. För all positiv energi i diskussionerna – och för att de syriska flyktingarna i gruppen deltog helt obehindrat på flytande turkiska.
Sista veckan i mars var vi en grupp från ambassaden som genomförde ett delvis gemensamt program i Istanbul: min ställföreträdare Louise Morsing, vår försvarsattaché Björn Blomberg och vår politiske handläggare Serkan Taş. En hel del skedde förstås också i samarbete med generalkonsulatet, däribland ett besök som generalkonsul Peter Ericson och jag gemensamt gjorde hos förre presidenten Abdullah Gül. Väldigt intressant och givande. Jag hade också tillfälle att delta på en middag med Ekrem Imamoğlu, borgmästare från oppositionspartiet CHP efter ett uppmärksammat val 2019, hade bjudit in alla EU-ambassadörer till. Första gången för mig – men Peter Ericson har förstås haft nära kontakt med honom.
Vi uppmärksammar alltid den internationella kvinnodagen på olika sätt, den här gången med ett event tillsammans med UN Women och Ankara stad om jämställdhetsarbete på kommunal nivå. Och lite senare i mars genom ett event om våld och trakasserier i arbetslivet inom ramen för ett Sidafinansierat ILO-projekt om kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden.
Jag brukar samtidigt betona att det viktigaste inte är vad man säger och gör på kvinnodagen utan vad som faktiskt sker de övriga 364 dagarna varje år. Det är då och där en feministisk utrikespolitik gör skillnad.
I takt med att pandemin börjar klinga av har antalet svenska besök till Ankara ökat – äntligen. Ett exempel är den Sida-delegation, ledd av Maria Melbing, som gästade både oss och Istanbul i början på april. Jag kunde bara delta i delar av programmet, eftersom jag hade en privat Sverige-resa inbokad, men hann ändå med att ha en mottagning för dem och ett stort antal samarbetspartners inom utvecklingssamarbetet, särskilt civilsamhällesorganisationer. Väldigt trevligt och nyttigt också för mig som fick flera nya bekantskaper.
Till sist vill jag gratulera vår administrativa chef, Cynthia Pozo som fick en dotter för ett par veckor sen. Vår medarbetare Sidal Günes vikarierar för Cynthia under hennes föräldraledighet, och Marie Tyréus från Stockholm vikarierar i sin tur för Sidal några månader framåt.
Bästa hälsningar – och ha en riktigt skön påskhelg!
Staffan Herrström
Ambassadör
